Ja. Så är den då här, sista pappadagen, eller rättare sagt kvällen. Det blev en lång sista söndag, 05.45 i morse ville Lina gå upp, och det vara bara att gilla läget. I morrn sitter man vid skrivbordet på jobbet igen. Det var det hela. Sju månader med familjen på heltid. Grymt fördelaktigt vi har det i Sverige. Unikt. Tror inte jag känner någon pappa som tagit ledigt lika länge som jag. De får skylla sig själva, de har definitivt gått miste om nåt. Men Lina är inskolad och klar, hon gillar skarpt att få komma in på dagis varje dag vi kommit dit, aldrig en endaste liten tår när man gått därifrån.
Egentligen skulle man kanske försöka summera den här tiden lite, men just nu känns det mest ganska tomt, och man undrar över framtiden. Sitter här i evakueringslägenheten fem veckor till, en massa grejjer att ta igen på jobbet, sommaren är över, höstrusk nalkas och barnen ska vara stationerade långa dagar på dagis. Det kommer att bli lite småtufft att få allt att lira.
De sista dagarna har man ändå konstaterat att det hänt lite, speciellt med Lina under den tid man varit hemma. Hon kröp ju bara i februari, och nu springer hon, klättrar, åker kana, skaffar sig blåmärken i pannan och fightas med Hampus.
Och det var ju meningen att det skulle bli lite mer skrivet här också, men ja, det känns som att orken tröt lite. Sorry. Tack ändå, ni som läst och kommenterat.
Vi hörs. Hej!
söndag 2 september 2007
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
1 kommentar:
Vi tackar iaf för informationen vi fick. Även om det inte var så ofta som man hade hoppats, var det bättre än ingenting, och det är ju ingen som säger att du måste sluta skriva nu, bara för att du börjat jobba. :-)
Viele Grüsse an Euch alle,
/Nadine o Henrik
Skicka en kommentar